leline

Jag är på väg att gå och lägga mig. Men jag stannar framför spegeln. I tio minuter står jag där, och bara tittar. Tittar på tjejen i spegeln framför mig. Jag känner inte igen henne. Hennes ögon är fyllda med en mystik som man inte riktigt kan sätta ord på. Jag granskar varje del av ansiktet, tittar för ett ögonblick ner på kroppen, men direkt tillbaka till ansiktet igen och fastnar för ögonen som efter ett tag fylls med tårar. En ynka droppe rinner ner längs kinden och landar på de lite lätt spända läpparna. Jag försöker ta reda på om det är sorg eller glädje, men hennes gåtfulla ögon går inte att tyda. Kanske är det lite av båda två? Jag försöker själv leta fram känslorna inom mig, men liksom i flickan i spegeln är det omöjligt. Det är tomt, jag vet inte hur jag ska tyda mina känslor. Jag fortsätter granska ansiktet, ser saker som jag aldrig sett förut. Hittar en skönhet som jag aldrig trodde fanns. Hur lite jag vet om henne, hur djup och betydelsefull hon är. Hon är någon. Inte vilken person som helst utan någon som har bestämt sig. Hon har alltid vetat vem hon vill vara men aldrig riktigt lyckats komma fram. Hon vill vara den alla kan gå till, den ingen blir skadad av. Den som alla kan känna trygghet med, inspireras av och behandla väl tillbaka. Den alla vill ha som bästa vän. Den som är allas bästa vän. Det spelar ingen roll hur låga tankar hon haft om sig själv. Somliga tror att man försöker passa in i en grupp, försöka vara den alla andra vill att man ska vara, men inte hon. Hon har nog bara aldrig tillåtit sig passa in i sig själv. Tills nu.